Mångkulturalism och kvinnoförtryckande parallella samhällssystem

Vad är ett ”mångkulturellt” samhälle?  Denna fråga har flera olika dimensioner. Först måste vi fråga oss vad man menar med kultur. Enligt den gängse uppfattningen av ”kultur”, har varje etnisk grupp sin egen kultur. Detta innebär att i ett etniskt homogent land utgår man från att det existerar bara en kultur. Med detta perspektiv blir ett land mångkulturellt först när den är mångetniskt. Men det är inte det som flertalet tänker på när man pratar om mångkulturalism. I Schweiz eller Belgien bor flera olika nationaliteter, tyskar, italienare eller fransmän, utan att man tänker på dem med mångkulturella ögon eftersom dessa etniska gruppers kultur ses som alldeles för lika.

Mångkulturalismen i väst är egentligen kopplad till invandring av utomeuropeiska folk i första hand från länder där en annan religion än kristendomen är rådande. Man räknar kulturen i dessa länder utanför Europa som främmande kulturer vilka skiljer sig mycket från kulturen i Väst. Är detta en sanningsenlig bild av verkligheten? Jag tycker inte det.

Alla mänskliga samhällen från Sverige till Afghanistan, från Chile till Malaysia är mångkulturella länder. Mångkulturaliteten har inte i första hand med existensen av olika etniska grupper i ett land att göra utan med de ekonomiska och sociala förhållandena i samhället. Vi lever i klassamhällen överallt i världen. Medborgarna i Sverige, även om vi bortser från alla medborgare med ”utländsk bakgrund”, har olika ekonomiska och sociala förutsättningar i livet. Denna olikhet i förutsättningar är den grundläggande faktorn som delar människor i olika sociala grupper i samhället. Denna indelning av medborgarna i olika klasser och sociala grupper påverkar människors liv på alla plan. Överklassen har sitt språk, sin egen matkultur, sin egen musik, sitt sätt att klä sig, sin litteratur, sina seder och bruk; samtidigt som de lägre klasserna i samhället har sitt eget språk, mat, musik, mode, litteratur och andra vanor och levnadssätt. Det betyder att vi har olika kulturer bland en och samma etniska eller nationella grupp. Alltså varje etniskt homogent samhälle, är ett samhälle med minst två olika kulturer. En kultur som är det rådande och som i stora delar bygger på överklassens normer, beroende på de politiska styrkeförhållandena i samhället; och den andra kulturen som lever sitt liv och kämpar och försöker förändra maktbalansen till sin fördel. Detta är universellt och sker överallt i världen.

Sverige var alltså ”mångkulturellt” långt innan flyktingströmmarna från Mellanöstern, Asien, Afrika och Latinamerika hittade hit. Med den etniska synen på kultur, får alla invandrare en kulturell stämpel i pannan. Alla förutses vara bärare av en och samma kultur och den rådande kulturen i flyktingens ursprungsland, som är överklassens och den politiska maktens kultur, räknas som flyktingens trots att hen har flytt för sitt liv från den maktbärande kulturen.  Det här gör att den andra kulturen, den progressiva kulturen som också finns inom den gruppen negligeras eller förnekas helt då man inte kan tänka sig två motstridiga kulturer hos en och samma etniska grupp. Dessa progressiva krafter inom dessa grupper brukar kallas för ”västorienterade” vilket innebär att de inte är sprungna ur den miljön, utan är främmande element från väst, individer som påverkats från väst och som försöker slå rot i den främmande miljön!

Kulturrelativismens utgångspunkt är respekt för alla kulturer oavsett värderingarna de hyser. Kulturrelativismen är i själva verket det kapitalistiska systemets självförsvar mot i första hand underklassens förhoppningar om ett jämlikt samhälle utan klasstillhörighetens katastrofala konsekvenser på livet i stort. Kapitalismen ser bara överklassen och dess intressen och vill absolut inte att de obesuttna ska ha något att säga till om deras förehavanden. Alla stater i vår värld av idag bygger på denna struktur.

På den storpolitiska och mellanstatliga nivån utmynnar det kulturrelativistiska perspektiven till den välkända slogan ”att inte blanda sig i andra länders inre angelägenheter”. Vad andra stater utsätter sina egna medborgare för i namn av ”sin kultur”, ”sin religion” och ”sina traditioner” blir en icke fråga eftersom det räknas som inre angelägenheter.  På den nationella nivån leder denna relativisering till dubbla måttstockar, dubbla värdesystem i ett och samma land beroende på den etniska och därmed ”kulturella” tillhörigheten.

Kulturrelativismen har sitt ursprung från det antropologisk/sociologiska fältet.  Enligt det perspektivet är kulturer lika värda eftersom kulturer är funktionella och de element och de värderingar som innefattas där är beståndsdelar som håller ihop hela det sociala systemet. De seder, bruk och värderingar som praktiserats i en kultur kan ses som otympliga, ologiska, eller fruktansvärda och omänskliga i en annan kultur. Med detta perspektiv blir människan, dess handlingar och värde, relativiserad. Kvinnors underordning i despotiska förtryckarländer kopplas då till de ländernas kulturella skillnader med övriga världen, att de lever ett annat liv, har ett annat system, ett annat tänk, en annan inbördes relation. Detta relativistiska synsätt innebär samtidigt att vi utanför den kulturen får inte döma ut sederna och förhållandena i den andra kulturen (där religionen och religiösa normer också ingår) eftersom vi som utomstående tros att inte förstå funktionen, betydelsen, mekanismerna och systemet bakom de skeendena vi ser och eventuellt fördömer.

Den mångkulturalism som jag kritiserar i min bok ”Mångkulturella getton; den demokratiska apartheiden” har alltså sin udd riktad mot den gängse uppfattningen om att varje nation eller etnisk grupp har bara en kultur. I och med detta perspektiv kommer varje form av kritik mot en annan kultur uppfattas som inblandning i andra kulturers inre angelägenheter. Kritiken också tolkas som rasistiskt då den tros beröra en hel nation eller etnisk grupp. Förväntningar på respekt för alla kulturer blir också en viktig ingrediens i denna tolkning av kulturer.

Det som tydligt uppenbarar sig för oss här, är att individen får stryka på foten för nationen och det etniska kollektivet.

Demokrati ska bygga på individuella fri- och rättigheter. Vi är alla individer och ska respekteras på grund av vårt vara som individ utan koppling till familj, släkt, ätt etc. Vi har rättigheter som individ och skyldigheter också som individ. Lagar i ett land ska gälla och människor vara jämlika inför lagen. De grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna måste vara grundbulten i det demokratiska samhället. Problemet med den så kallade mångkulturalismen är att den skiftar fokus från alla individers lika rättigheter, till alla ”kulturers”, gruppers rättigheter. Många säger att det ändå inte spelar någon roll om man fortfarande utgår från ”mänskliga rättigheter”.

Faktum är att det spelar väldigt stor roll vilka grupper vi pratar om. Om demokrati och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter inte är den dominerande kulturen hos en grupp, som har immigrerat till ett land med demokratiskt system och individuella fri- och rättigheter, innebär detta att vi har en grupp av människor där patriarkala, traditionella och/eller religiösa och icke demokratiska normer har övertaget. De främsta förlorarna inom dessa grupper, ”kulturer”, är kvinnor och barn. Kvinnors grundläggande fri- och rättigheter lyser med sin frånvaro och kvinnofientliga patriarkala könsroller tränger kvinnorna allt längre bort från samhällets olika arenor.  När dessa grupper immigrerar

finns bara två alternativ:

• Att gruppen underordnar sig det nya landets demokratiska fri- och rättigheter.
• Att gruppen får leva efter sina egna ”kulturella” premisser och därmed skapa sina egna enklaver, sina egna getton i det nya landet.

Det är tyvärr det andra alternativet som ”mångkulturalismen” medvetet och omedvetet banar väg för. Våra förorter, utsatta områden, utanförskapsområden, täta invandrarområden med ibland en total frånvaro av infödda etniska svenskar är resultatet av detta perspektiv och politik.

Jag tycker givetvis att ett samhälle kan leva med många olika kulturer sida vid sida, om grunden för gemenskapen är allas likhet inför lagen och de grundläggande individuella fri- och rättigheterna. Kulturer är lika värda, så länge vi pratar om de mjuka och fina delarna av kultur som mat, litteratur, sång, musik, smak, kläder etc. Men när vi kommer in på värderingar och de sociala relationerna blir frågan annorlunda. I denna sfär är inte alla ”kulturer” eller ”gruppers” värderingar lika värda för mig. Den ”kultur” eller grupp som förtrycker kvinnor, står för hedersnormer, räknar kvinnor som mindre värda, accepterar barnaga och inte står för mänskliga rättigheter som universella värden, har ingen respekt hos mig utan får räkna med mig som sin motståndare.

Det är alltså de grundläggande individuella fri- och rättigheterna som vi ska utgå från i Sverige när vi konfronteras med problem och svårigheter som har koppling till grupper av människor vilka anammar värderingar som strider mot våra lagar och föreskrifter om jämlikhet, jämställdhet och demokrati.

Soleyman Ghasemiani

2022-11-03