Arvet efter Fadime

Fadime Sahindal mördades för 20 år sedan. Hon blev symbolen mot hedersvåld och hedersnormerna i Sverige. Men Fadime var inte det första offret för detta våld. Innan dess hade Pela Atroshi mist livet 1989 och Sara i Lindesberg bragts om livet av sin far 1994. SVT:s dokumentär ”Arvet efter Fadime” som finns på SVTPLAY sedan 2022-01-15, försöker se tillbaka på hedersproblematiken fram till dagsdatum. För den som inte är insatt i hedersvåldets historia verkar dokumentären som en välgjord och flersidig historiebeskrivning inte minst med på tanke på flertalet röster som kommer tilltals. Tyvärr är inte denna historiebeskrivning korrekt och haltar på flera punkter:

• Hedersvåldet började varken med mordet på Fadime eller Pela. Detta våld existerade långt innan. Det första kända offret för hedersmord i Sverige var Mayram som mördades i Hällefors av sin far 1994. Fadern var en kristen palestinier med israeliskt medborgarskap. Lindesbergs tingsrätts dom i ärenden blev startskotten för diskussionen om hedersvåld. Jag var bland de första som skrev om mordet och kritiserade Lindesbergs tingsrätts dom om 8 års fängelse med faderns kultur som förmildrande omständighet eftersom man menade att fadern inte hade andra kulturella mönster att gå efter. Jag och många andra progressiva barn- och kvinnorättsorganisationer stod redan på barrikaderna mot den svenska kulturrelativistiska politiken som blundade för kvinnoförtrycket bland medborgare med utländsk bakgrund med hänvisning till respekt för kultur och religioner. Den progressiva kulturen, den andra kulturen som stod för kvinnor och mäns lika rättigheter, som stod och bekämpade hederskulturen fanns där med all tydlighet bland etniska kurder, iranier och flera andra grupper. Denna andra kultur har förnekats hela tiden både av statsapparaten, kultureliten och nationalister med utländsk bakgrund. ”Arvet efter Fadime” är lika tyst som den politiska makten i Sverige då och nu om den andra kulturen.

Drygt två månader innan mordet på Fadime, november 2001, satt jag med flera andra i en paneldebatt med dåvarande statsrådet Mona Sahlin i Rädda Barnens lokal i Stockholm och pläderade för mänskliga rättigheter som universella rättigheter och att de måste gälla alla medborgare i Sverige utan etniskt ursprung. Vi skrev ett öppet brev redan dagen därpå som tyvärr inte togs in av några tidningar. Det öppna brevet hade rubriken ”Låt barn vara barn” och var undertecknad av 9 personer som företrädde 7 olika organisationer. Det öppna brevet publicerades av Svenska dagbladet först 2002-01-23, tre dagar efter mordet på Fadime.

Mordet på Fadime skedde inte som en blixt från klar himmel. Vi var flera organisationer som tidigt påvisade problematiken och krävde att staten inte ska ge plats för förtryckande religiösa och kulturella normer och värderingar i Sverige. Bland dessa organisationer fanns: Barnen Först, Iranska flyktingars riksförbund, Föreningen glöm aldrig Pela, Internationella kommittén för försvaret av iranska kvinnors rättigheter, Kulturella föreningen för kurder i Sverige och Kvinnors nätverk.  Det finns ingenting om denna då pågående kampen i SVTs film.

• Filmen har hittat huvudfigurerna i media för tiden vid mordet på Fadime som öppet förnekade varje samband mellan hedersvåld, kultur och religioner. Kurdo Baksi, Jan Guillou, Masoud Kamali, Kaya Izol, Seyran Duran m.m var alla delaktiga i förskönandet av ”kultur och religion” bland medborgare med utländsk bakgrund. Här saknas väldig många personer från den progressiva sidan vilka gav röst åt och stod för den andra kulturen och för alla medborgares lika rättigheter som Haydeh Daragahi, Parvin Kaboli, Asad Nodinian, Mahin Alipour, Halale Taheri, Halale Rafih, Bakir Ahmad, Karim Shahmohammadi, Inger Stark, Maria Hagberg, Rebecca Hybbinette, m.fl. Bortsett från Sara Mohammad och Maria Rashidi, är filmen tom på den andra berättelsen som inte lät sig kuvas av varken religionsfantaster, kulturfanatiker, Gudrun-Schymans feminister, intersektionalister och bakåtsträvande vänsterpartister.

• Det är beklämmande att se Mona Sahlin, dåvarande integrationsminister, som hade ett stort ansvar inom sin regering för det förtryck som drabbade tusentals barn och kvinnor i hedersmiljön, utan någon genuin självkritik. Mona Sahlin försökte rädda hederskulturen och religionens ansikte genom intetsägande allmän kritik mot våldet och kravet på allas respekt för mänskliga rättigheter. Hon stod ihärdig kvar bakom traditionalister och religiösa företrädare och hårdhudade intersektionalister som Masoud Kamali. Nu avslöjar Mona att det var männen i partiet, alltså partistyrelsen eller den socialdemokratiska partiapparaten, som inte vågade stå emot hederskulturen av rädsla för att kallas för rasister! Jag och flera med mig skrev flera gånger under den perioden om just denna feghet med henne i spetsen. Vad ska man kalla denna bikt för något, idag efter två decennier? Denna senkomna kritik kallar jag för en större svek och feghet idag än då eftersom hon bör ha friare händer idag för självrannsakan, och kritik av sin regering och sitt parti för den gånga tiden. Men hon gör inte det. Mona var en koloss i vägen för de progressiva krafternas kamp mot hedersvåldet trots sina ansträngningar att visa det motsatta. Det värsta hon gjorde var att anlita Masoud Kamali för den berömda ”Bortom Vi och dem” utredningen som totalt förnekade och pulveriserade tanken på existensen av hedersvåld i Sverige. Hon och Kamali har verkligen skadat ansträngningarna mot bekämpandet av hedersnomerna mer än vad någon annan myndighetsperson har gjort i Sverige. Mona Sahlin kan inte ens nu efter så många år tillstå att det var fel av henne och hennes statsapparat att låta Masoud Kamali som öppet förnekade hedersvåldets existens, få ett sådant uppdrag som handlade om livet eller döden för så många individer i hedersmiljön.
• Samma bristande självrannsakan återfinns hos Seyran och Gulan vilka var tidigare ordförande för kurdiska kvinnoförbundet vs ungdomsförbundet. 1988 när SVT visade dokumentären om Fadime Sahindals liv i programmet Striptease, avfärdade Keya Izol, ordföranden för Kurdiska riksförbundet, Fadime Sahindals kritik mot hederskulturen direkt under samma program. Både kurdiska ungdomsförbundet och kurdiska kvinnoförbundet stod på samma linje som Keyal Izol under diskussionerna efter visningen av programmet. Alla tre förbund insisterade på att Striptease programmet och mediebevakningen stigmatiserade kurder och den kurdiska kulturen och att hedersvåld hade varken med kultur eller religion att göra. Jag vet att Gulan Avci såg annorlunda på hedersvåld många år senare inte minst när honbörjade som ordförande för Liberala kvinnoförbundet. Men hennes kurdiska ungdomsförbund var inte på Fadimes sida när hon började höja sin röst mot hederskulturen, innan hon mördades.
• Kurdo Baksi var en annan koloss i kampen mot hedersnormer för att rädda den kurdiska nationalistiska rörelsens ansikte. Varje hänvisning av heder till kultur räknades av honom som svartmålning av kurder. Han kunde inte se att kurder har olika kulturer och normer och värderingar sinsemellan. Han smutskastade de progressiva rörelserna bland ”kurderna” i Sverige vilka stod på Fadimes och Pela sida, som rasister. Masoud Kamali kallade oss för husneger (husblatte) i boken ”Debatten om hedersmord” som Expo gav ut under Kurdo Baksis ledning. Kurdo Baksi kör fortfarande samma race som Kamali.
• Hedersvåld är mycket äldre än våra monoteistiska religioner. Dessa normer fanns långt innan våra nuvarande religioner. Men dessa normer inlemmades totalt i dessa religioners värdesystem och därmed blev de en del av religionen. Kravet på oskuld och kyskhet som det centrala i hederskulturen återfinns i alla existerande stora religioner. Därför har religionerna en stor del i hedersvåldet så länge de inte har öppet tagit avstånd från de patriarkala normerna vad gäller sexualitet, kvinnors och mäns jämlikhet och jämställdhet på alla nivåer. Problemet med filmen ”Arvet efter Fadime” är att man fortfarande försöker rentvå religionens stora del och ansvar i upprätthållandet av hedersnormer. Religioner kan inte vara en del av lösningen på problemet när det gäller hedersvåldet. De är själva en del av problemet.

Kurdo Baksi påstår att ”en del stater och religiösa företrädare missbrukar islam” när de förtrycker kvinnor. Han får givetvis försvara religionen islam både som troende eller icke troende. Men så länge religionen islam inte har reviderat sina grundsatser avseende sexualitet, kvinnors underordning och könsrollerna, finns förtrycket inbegripen i religionen och de stater som bekänner sig till islam, kan inte anklagas för att missbruka islam. Det är Kurdo Baksi som i all välmening missbrukar islam för det som den egentligen inte är! Islam har aldrig varit en jämställdhetens religion varken tidigare eller idag, utan är en helt patriarkal sådan.

Det gjorde riktigt ont att se hur dokumentären lät Kurdo Baksi ta offerkoftan igen efter så många år sedan mordet på Fadime och göra gällande att ”kurder” drabbades av mordet på Fadime. Det här var både då och nu en nationalistisk kurdisk omskrivning av verkligheten. Det var inte ”kurder” i allmänhet som drabbades och fick skämmas för mordet, utan de ”kurder” som delade hederskulturens normer och värderingar. Det var inte bara efter mordet på Pela och Fadime som den kurdiska befolkningen var delat i två läger utan så har fallet varit hela tiden. Vi hade två olika kulturer bland den kurdiska gruppen som stod för totalt olika värderingar när det gällde jämlikheten mellan könen och frågan om sexualitet. Fadime och vi som kämpade mot hederskulturen stod på ena sidan och de kurdiska nationalistiska, religiösa, traditionella och bakåtsträvande krafterna stod på den andra sidan. Båda grupperna hade sitt ursprung från Kurdistan, men vi delade inte samma kultur!

• Alan Ali, ber oss i filmen att inte skuld-, och skambelägga hela tiden religiösa företrädare i hedersproblematiken eftersom detta kan leda till att de progressiva religiösa ledarna inte vågar ta ett steg framåt! Skulle inte detta ha varit tvärtom?! Att progressiva religiösa ledare borde ta detta steg ännu snabbare om de finns där?! Denna ingång och försök med halvmesyrer och halvfeministiska antaganden att bjuda in religionerna till mysiga samtal är kontra produktiva om trycket från det offentliga samhället inte är så stor att den kan vända på steken i den religiösa miljön och leda dem till nya tankar inom hela den religiösa institutionen. Sådana samtal är i bästa fall inbillningar om förändringar man önskar. Men detta gagnar absolut inte de utsatta i hedersmiljön. Så länge religionen inte tar avstånd från sina sexual fientliga regler och påbud, och de odemokratiska och barn- och kvinnofientliga värderingarna kan vi inte slå oss ner och hoppas på att imamen eller prästen ska stå där i altaren och försvara flickors rätt att bli kära, att bejaka och utforska sin sexualitet, att inte skämmas för sin kropp, sin hud och sitt kön, att vägra stympas, att få gå och simma, att få dansa och vara med på gympan eller på klassresor, att få klä sig som de vill, att få vara homosexuell, att avfärda helvetets eldar mot de ogudaktiga… etc. Det är just detta hedersvåldet handlar om vilket innefattar grunderna i religionernas syn på förhållandet mellan könen och könsmaktsordningen. Så länge religionerna inte har reformerat sig i detta avseende och grundligt förändrat könsmaktsordningen i sina trossatser, står de på förövarnas sida, på de anklagades bänk. Förespråkarna för religiösa företrädares medverkan i kampen mot hedersnormer förlänger bara de utsattas lidanden eftersom de sprider falska förhoppningar utan någon realistisk grund. Det är som är låta vargen vakta fåren!

Det är först när religionerna har trängts ut till den individuella och privata sfären som vi eventuellt kan ha ett samtal med deras företrädare om olika aspekter av livet som påverkar samhället och deras medlemmar. Allt annat är ett svek mot de utsatta, vilka består av flickor och kvinnor till övervägande del.

• Filmen har förbisett totalt i nyckelpersoner som jobbat med hedersvåldet på det teoretiska fältet och forskningsområdet. Jag förstår bara inte hur man kan göra en dokumentärfilm om arvet efter Fadime och inte ha med den som skrivit allra mest om problematiken, forskaren Devin Rexvid eller Astrid Schlyter, eller Mariet Ghadimi? Jag är övertygad om att detta förbiseende har varit genomtänkt eftersom filmaren hade fått genast svårlösta bekymmer med att knyta säcken med halvhjärtade intersektionella och religionsvänliga och kulturförhärligande budskap i arbete mot hedersvåldet som man gjorde till slut.

Soleyman Ghasemiani

Poet och författare

2022-01-17