Följande text är en kort sammanfattning av min föreläsning 2 april på Barnrättsdagarna 2025 i Karlstad som representant för Riksorganisationen GAPF – Glöm Aldrig Pela och Fadime.
- Att upprätta handlingsplaner och rutiner mot hedersrelaterat våld och förtyck både på kommunnivå och på varje arbetsplats. Skilj våld i nära relationer och hedersrelaterat våld åt. Att bland ihop dessa våldskategorier osynliggör utsatta för hedersvåld och öppnar för katastrofala följder för barn i hederskulturen. Utan tydliga rutiner blir allt arbete beroende av de enskilda myndighetspersonernas erfarenheter och kompetens om hederskontext vilket gör arbetet mycket sårbart.
- Den finns ingen halv heder. Familjen i hederskultur kan inte leva utan ”heder”. Detta innebär att oskuld och kyskhetskravet är absolut och flickornas sexuella beteenden och deras rykte måste hållas under kontroll. En familj har antingen heder eller inte. Det finns inget mellanläge. Därför vägs allt barnen gör i hederskulturen med hedersmåttet, om handlingen eller beteendet motsvarar familjens hedersideal eller inte.
- Var förberedd på de utsattas ambivalens. Att leva i hederskulturen är att gå på en tunn lina hela tiden för den som vill bryta med familjens normer. Rädslan för att bli upptäckt av familjen och konsekvenserna därav gör att den utsatta är på helspänn alltid. Barnet vet att hen tvingas bryta all kontakt med hela sitt nätverk och blir totalt utesluten om hon får ha livet i behåll. Detta omänskliga ensamgörande förstärker ambivalensen hos de utsatta. Många pendlar mellan jourplaceringar och föräldrafamiljen.
- Lita på de utsattas berättelse. Ambivalensen och den stora pressen från hela släkten och nätverket är orsaken till att de utsatta tar tillbaka sina berättelser och går hem. Vi på GAPF möter dagligen barn och unga som ber om hjälp för att socialtjänsten inte längre tror på deras ansökan om hjälp för att de har sagt olika saker vid olika tillfällen. Jag har haft samtal med myndighetspersoner som tröttnat på de utsattas pendlande mellan olika placeringar och öppet sagt att ”barnet ljuger”. Att inte lita på barns berättelse är livsfarligt i hedersmiljön. Även om vi skulle tänka att det ett barn berättar, kanske inte är helt sant, måste vi fråga oss vad det är som gör att barnet kommer med den uppgiften istället för att inte lita på barnets berättelse och hens behov at stöd.
- Familjeåterförening och heder. En av de centrala frågorna i Socialtjänstlagen är att jobba för att återförena det placerade barnet med sina föräldrar/vårdnadshavare. Detta är en bra tanke i våld i nära relationer eftersom det oftast handlar om den ena föräldern som är våldsutövaren och där våldsutövarna i de överväldigande fallen erkänner sina brister och går med på socialtjänstens arbetsplaner för att råda bot på de konstaterade brister och problemen. Denna centrala tanke passar tyvärr inte hedersrelaterat våld och förtryck. I det här fallet är hela familjen och släkten våldsutövare och våldet handlar om starka grundvärden som inte låter sig ändras över en natt/år! Det centrala i arbetet med de tvångsomhändertagna barnen i hederskulturen måste istället vara fokus på det utsatta barnets säkerhet och dennes rätt till ett normalt liv utan hedersförtryckets kuvande begränsningar, inskränkningar och dagliga kränkningar.
- Förändringsbenägenhet eller lurendrejeri. Det är klart att familjer i hederskultur kan bryta med den kulturen och leva ett annat liv bortom det förtrycket. Men en sådan förändring kan sällan komma när myndigheterna har blandat sig i familjens inre angelägenheter genom att omhänderta barnet/barnen. Familjen i hederskulturen gör allt i sin makt för att de placerade barnen återförenas med föräldrarna. Själva tvångsomhändertagandet utgör en vanhedrande fläck på familjens hedersideal. Det grundläggande i hederskulturen är att ha koll på familjemedlemmarnas beteenden och relationer hela tiden för att hedersidealet ska vara intakt. När barnen är omhändertagna innebär detta noll koll på barnen och därmed vanheder. Den ständiga kontrollen är den enda garanten för hedersfamiljen och det är just detta man försöker uppnå genom att visa sig medgörlig och gå med på allt som socialtjänsten kräver för att barnen ska komma hem. Familjen tror alltid att barnen kommer att ge med sig och respektera familjens normer och värderingar när de är tillbaka och förstår hur illa familjen har haft det under socialtjänstens ingripande. Därför är det viktigt att inte låta sig luras av familjernas samarbetsvilja och förändringslöften.
- Kompromissa aldrig om de utsattas grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Många gånger beslutar socialtjänsten för att barnet ska hem med förhoppningen att föräldrarna ska ändra beteende och behandla barnen annorlunda. Barn och unga har rätt till sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Ett förändringsarbete som inte grundar sig på dessa rättigheter är inget annat än att barnen, de utsatta, får underordna sig föräldrarnas hederskultur. Detta är i bästa fall en kompromiss med hederskulturen där barnet tvingas avsäga sig rätten till sin kropp, sin sexualitet, sin normala utveckling och rätten till sin framtid för obetydliga eftergifter från föräldrarna. Inga kompromisser på bekostnad av barnens grundläggande fri- och rättigheter.
- Behov av långvarig skydd och stöd. Hedersvåld kan i måna fall vara livslångt. De utsatta för hedersvåld behöver långvarig skydd och stöd. Många av dem är svårt traumatiserade och behöver förutom psykologisk hjälp, särskilt traumabehandling. De behöver hjälp med allt från bostad, arbete, ett nytt socialt nätverk, jag-stödjande insatser till socialstöd för att den utsatta ska kunna genomgå traumabearbetningen.
Soleyman Ghasemiani
2025-04-02