Den nya kvinnorevolutionens fana i Iran!

Mahsa Zhina Amini, en 22 årig ung tjej från staden Saqez i den kurdiska provinsen i Iran, var på besök i Teheran för att träffa släkten när hon den 13 september angrepps av moralpolisen, misshandlades och arresterades för att hon inte var korrekt beslöjad. Hans brors och de närvarande släktingarnas försök att avvärja arresteringen var lönlöst och brodern fick inte ens följa med till arrestkontoret. Nästa dag får familjen veta att Mahsa ligger i koma och skickats till sjukhuset Kasra, till följd av den misshandel hon hade utsatts för. Zhina vaknar tyvärr aldrig mer efter koman och mister livet den 16 september.

Samma dag när nyheten om Zhinas död sprids, samlas folk utanför sjukhuset och demonstrerar sitt missnöje mot regimen och slöjan. Demonstranterna angrips och många arresteras. Men nyheten om Mahsas död sätter igång en eld som byggts på ett kuvat missnöje mot åratal av förtryck och rättslöshet mot hela befolkningen och i synnerhet mot kvinnor under det islamiska väldet. Den 17 september samlas folkmassor för att följa Zhina Amini till graven i hennes hemstad Saqez. Detta skedde trots regimens intensiva ansträngningar att förhindra folksamlingar. Folkmassorna hyllar minnet av Zhina genom att skandera slagord mot förtrycket, den religiösa makten och slöjan. Sedan den dagen har folkmassorna stad efter stad från Kurdistan till Teheran och hela Iran strömmat ut på gatorna och visat sitt hat och motstånd mot regimen och kvinnor har slängt sina slöjor och satt eld på dem offentligt på gator och torg.

Den islamiska regimen i Iran har i 43 år levt över ett hav av missnöje och folkligt avsky mot sig, särskilt från den kvinnliga befolkningens sida. Efter den demokratiska revolutionen som fällde kungamakten under februari 1979, blev kvinnorna den första måltavlan för de nytillträdda religiösa krafterna vid makten för att halshugga den demokratiska revolutionen; det som kungamakten inte hade lyckats med.  Kvinnor är alltid den svagaste länken i ett patriarkalt samhälle. De nya religiösa makthavarna visste att om de skulle lyckas med att kuva kvinnorna och frånta dem deras grundläggande fri-och rättigheter, kommer de lyckas lättare i sina nästa steg att underminera revolutionens demokratiska landvinningar och trycka tillbaka andra gruppers krav på grundläggande fri- och rättigheter i samhället.  Kvinnor utgör halva befolkningen i ett samhälle. När makten har lyckats göra kvinnor rättslösa, innebär detta att den andra hälften har accepterat denna rättslöshet och nederlag vilket banar vägen för makten att fullfölja sitt förtryck även mot den resterande befolkningen och omkullkasta de förhoppningar som man hade byggt under revolutionen mot kungen.

Och det var precise det som skedde. Mindre än en månad efter prästerskapets maktövertagande, deklarerade regimen inför 8 mars att kvinnliga tjänstemän måste bära slöja.  Detta ledde till stora demonstrationer mot regimen under internationella kvinnodagen. Det var många organisationer från höger till vänster som tyvärr inte backade upp kvinnornas motstånd mot slöjan utan smutskastade det med kampen mot USA imperialismen som förevändningen. Dessa organisationer kallade kvinnokampen som USA:s konspirationer mot den nyligen segrande revolutionen mot kungen och därmed slog följe med prästerskapet mot kvinnorna. Detta var första steget mot kuvandet av kvinnors fri- och rättigheter och tilltvingandet av de reaktionära och människovidriga sharialagarna på folket i sin helhet.

Det är klart att prästerskapet i Iran inte kunde släcka revolutionens eld över en natt. Denna process tog över två år. Den nya makten attackerade obönhörligen folkmassorna överallt i Iran från söder till norr och från öster till väster genom fängelse och summariska avrättningar av arbetaraktivister, progressiva och sekulära krafter, och alla som kämpade för grundläggande fri och rättigheter och inte minst vänsteraktivister. Det var så prästerskapet kuvade 1979 års revolution och tillskansade sig makten.

Under hela den 43 år långa islamiska regimens existens har kvinnor i egenskap av den svagaste länken i samhället, fungerat som en mätare på prästerskapets mående. Varje gång makten kände sig svag och hotad har den angripit kvinnors livsutrymme, deras rättigheter och däribland mångdubblat trycket och slöjkontrollen för att visa sin stryka och därigenom skrämma hela befolkningen.

Slöjan förvandlades redan från början till en hörnsten för den islamiska regimen. Under alla de gånga 43 åren har kvinnor och deras hårstrån och den islamiska makten stått på var sin sida av ett krig på liv och död.  Enligt regimens egen statistik har hundratusentals kvinnor varje år fått utstå fängelsestraff eller böter för att de inte har följt slöjreglerna och visat allt för många hårstrån. Trots allt detta lyckades regimen aldrig vinna detta krig. Kvinnor lät slöjan glida bakåt mer och mer och visade sitt hår tydligare.

Inte ens under de så kallade reformvänliga presidenterna Mohammad Khatami och Hassan Rohanis period vid makten, backade mullorna en millimeter från lagen om obligatorisk slöja. Inte en enda islamisk lag som berörde kvinnors underordning inom familjerätten och äkta mäns och fäders makt över döttrar och barn och fruar. Detta innebar givetvis att prästerskapet ofrånkomligen grävde sin egen grav allt djupare. Bevisen till denna undergång var mycket tydliga. Andelen högutbildade kvinnor hade stigit markant jämfört med hur det var under det förra kungadömet. Ett annat problem var den snabba ökningen av den unga befolkningens andel som var iögonfallande stor. Den utbreda arbetslösheten bland ungdomar och i än högre grad bland kvinnor var en annan anledning till den ständigt pågående ansamlingen av vrede, avsky och missnöje mot regimen bland kvinnor och unga. Den islamiska regimen visste inte att den hade lagt fördämningar framför en flod som håll på att bli ett hav vilket inga dammar i världen kunde hålla emot.

Zhinas död blev den sista droppen som fick det oroliga havet att rinna över och spränga det 43 åriga islamiska regimens fördämning. Förtrycket, avrättningarna, repressalierna, förföljelserna… inget av detta hade längre någon effekt i att kunna stoppa den fördämda vreden och missnöjet att explodera. Under årtiondena av regimens styre, välde folkmassorna flera gånger över gatorna men tvingades på reträtt genom gränslös brutalitet.

Den pågående revolten har dock en avgörande skillnad jämfört med de gånga upproren. Det är klart att de ekonomiska förhållandena ligger även denna gång i bakgrunden som en del av förklaringen men sammandrabbningen denna gång hade inte ekonomiska missförhållanden som motiv utan lyfte fram slöjan och kvinnans underordning på dagordningen vilka haft en grundläggande ideologiskt och ikonisk betydelse för makten och räknats som hörnstenar i det islamiska bygget.  Nu gällde ropen inte arbete åt arbetslösa, krav på lönehöjningar eller de återkommande flera månaders försenade arbetarlöner. Denna gång träffade pilen regimens hjärta och en av dess ideologisk viktiga grundvalar vilket gör att maktens minsta reträtt kommer att leda till hela systemets krackelering om inte omedelbart men i en snabb takt.

När Moralpolisen hade angripit Mahsa Zhina Amini den 13 september, hade hon bett moralpolisen att låta henne gå eftersom hon var bara en främmande besökare i huvudstaden. Zhina fick tyvärr aldrig tillfälle att med sina egna ögon bevittna att hon inte var någon främmande besökare utan hade blivit hela Irans fana i kampen för frihet och jämlikhet; förvandlats till miljoner kvinnors, mäns och ungas Mahsa i hela det stora landet. Zhina Aminis födelsestad var Saqez i den kurdiska provinsen men hon var inte bara Kurdistans och hela Irans dotter utan hon blev en ikon för försvaret av kvinnans rättigheter, hennes integritet, vördnad, okränkbarhet och oavhängighet; för kvinnans frigörelse och mot det politiska islam världen över.

Nu har kvinnomanifestationerna och massprotesterna förvandlats till något helt annat så som demonstranterna själva ropade ut under den 24 dagen av protesterna: ”kalla inte detta för protester längre; det här är en revolution”.   Revolutionen denna gång, är en revolution för omintetgörandet av den politiska islam och dess makt. Kvinnorna har tagit täten i alla demonstrationer. De tar av sig slöjorna och bränner de offentligt inför ögonen på regimens beväpnade styrkor. Detta ge oss ett viktigt budskap: att till slut var det kvinnorna, den svagaste länken i det patriarkala och religiösa systemet som tog livet av den islamiska regimen i Iran. Den islamiska regimens fall kommer med stor sannolikhet leda till försvagning och början på den politiska islams förfall i regionen, Mellanöstern och hela världen.

Mahsa Zhina Amini bragtes om livet men hennes död blev till ett dråpslag mot den politiska islam och dess makt både i Iran och på det internationella planet. Leve Zhina, Leve livet, leve kvinnan, leve frihet och jämlikhet.

Soleyman Ghasemiani

Poet och författare

Publicerat i (www.lyktan.org)   2022-10-20